Jag heter Erica och det här är min historia.
Ungdomen, den tiden man inte ska bry sig, man ska vara barn så länge man kan. Men människor har idag så bråttom att växa upp.
Jag var åtta-nio när jag fick min första finne. Och det var inte en liten, diskret en. Det var en böld. Förstå paniken, när man bland alla barn som inte ens visste vad finnar var, fick en stor röd fläck i ansiktet. Det slutade inte där. Det blossade upp för att bara bli värre och värre. Det var ärftligt, och det chockade mig. Men vad chockade mig mest? Hur jag påverkades. Jag levde med en tjej som inte var min vän egentligen, men vilsen och ensam så pratade hon med mig, och jag stannade. Jag fick kommentarer dagligen av henne "Har du hört talas om smink?" "Hur kan du gå ut bland folk sådär?" "Usch, du ser så äcklig ut". Påverkade det mig? Bröt det ner mig? Jag är idag 21 år. Och jag har fortfarande dagar då jag ställer in saker jag har sett framemot, för att jag inte vill visa mig bland folk. Så ja, det påverkade mig. Men det slutade inte där. När åren gick och jag kom upp i tonåren gjorde jag Allt för att stoppa finnarna. Jag åt tabletter, jag smörjde in ansiktet dagligen, jag lät bli mat som kunde påverka och hade jag tur försvann en fläck i ansiktet. Inte mer. Jag sminkade mig så mycket jag kunde, men det hjälpte inte. Folk jag umgicks med pratade om mig bakom ryggen, sa hur ful jag var. Jag trodde på det. Mitt motto blev "Kan inte ansiktet vara fint, måste någonting vara det". Jag började svälta mig själv, var svimfärdig nästan hela tiden och fick ångest såfort jag åt någonting. Jag paniktränade efter en liten macka, trots att allting snurrade.
Att människor kunde vara så hemska, för någonting jag plågade mig själv för varje dag är ett mysterium. Att man öppet skrattade, pekade, pratade bakom ryggen på mig. En tonåring som mer än allt ville vara som alla andra. Vad skulle jag göra? Varje dag blev en kamp. Att gå upp ur sängen, och iväg till ett ställe där jag var som mest sårbar. Den här "mobbingen" pågick i år, av folk jag inte kände, folk jag pratade med, folk jag umgicks med dagligen.
Jag är fortfarande svag. Men jag blir starkare varje dag som går. För Ni hade fel. Jag är stark, och jag kan så mycket mer än jag någonsin trott.
Jag har fortfarande dagar då jag inte visar mig bland folk, men jag är stark. Er tortyr påverkade mig. Under hela min uppväxt. Men tio år senare växer jag starkare. Tio år är så mycket tid. Och jag undrar vad ni fick ut av det? Är ni stolta, idag? Är ni verkligen det?
För jag pratade om mobbing nyligen och det som sades av folk som hade mobbat under sin uppväxt var saker som "Jag skäms över det jag gjorde, önskar jag kunde be om ursäkt för hur jag betedde mig" "Hoppas den personen jag tröck ner mår bra idag" och liknande. Vad får man ut av trycka ner en människa så mycket, utan att veta historien bakom?
Det är du som ska leva med de val du tar idag! Som ska tänka tillbaka på det.
Idag ska man inte vara annorlunda. Man ska vara pinnsmal, felfri. Och är man inte det? Då är man ett offer. En person som ska vara rädd för att prata med folk. Rädd för att gå till skolan, eller på stan.
Men du, du som funderar på att gå fram och kalla en person fet, ful, för smal, konstig. Tänk igen. Är det inte så mycket modigare, så mycket tuffare att gå emot strömmen. Gå fram och berätta hur fin han eller hon är. Står den personen ensam, be den att följa med och äta lunch i skolan eller vart ni befinner er. Kanske har den personen så mycket att erbjuda, att tillföra i ditt liv om den bara får en chans?
Sätt ner foten. Visa respekt till era medmänniskor. För det ni ska göra kanske inte bara förstör den här personens dag, det kanske förstör år, hela uppväxten. Så tänk er för.
Att försöka spela cool för "gänget" är inte värt det. Tänk längre, är det någonting ni kommer växa upp, stolta över att ni gjorde?
Blir du utsatt?
Det kommer bli bättre. Mycket bättre. Utmana dig själv, gör saker som du mår bra av, som gör dig starkare. Låt inte den där personen bestämma hur du känner dig. I slutändan är det dina tankar som styr. Gå med blicken framåt, hakan uppåt och visa att dem har FEL. Du är vacker, du är stark och du klarar mer än du tror. Tro på dig själv, säg ifrån. Dem ska inte få chansen att bryta ner dig.
Positiva tankar låter klyschigt, men det hjälper mer än du tror. Försök att börja försiktigt. Ersätt en dålig tanke, med en bra. Och var nöjd med det. Det är ett framsteg, och fortsätt sedan så. Tänk på allt du har runtomkring dig och se det vackra, även i dem minsta sakerna.
DET BLIR BÄTTRE.
Och ni som mobbar, kan alltid göra någonting. Döm inte boken efter omslaget, utan att ta reda på innehållet. Jag tycker det är mer än rätt att alla barn och ungdomar ska kunna gå till skolan med ett leende på läpparna. Att ungdomar i nedre tonåren inte ska drivas till den punkten att dem inte ser någon annan utväg än att ta sitt liv, innan livet inte ens har hunnit börja. Så SNÄLLA SNÄLLA SNÄLLA. Tänk efter, tänk steget längre. Gå emot strömmen och gör någons dag, istället för förstör den.
Jag önskar att jag kunde be mitt 15åriga-jag, att kämpa mer. Att inte ge upp. Och berätta för mig själv att allt kommer att ordna sig.
Människor kan vara så elaka mot sina medmänniskor. Det behöver ändras. Bland både ungdomar, barn och vuxna.