I wish that I could say I'm proud.
Ska jag vara ärlig, är det lite suddigt. Jag kan knappt riktigt minnas vad som hänt. Det är första året jag jobbar ett helt år, Det känns skönt. Men utöver det? Det har varit skakigt, det vet jag, jag har haft perioder då jag har prioriterat allt annat än mig själv. Jag har lagt energi på så mycket runtomkring att jag har glömt bort mig själv. Jag har nog ändå lärt mig mycket trots detta, jag har gjort misstag som jag inte kommer göra om, jag har börjat inse att jag måste ta hand om mig själv, jag behöver bli bättre och jag behöver ta hand om allt jag behöver, som jag redan har.
Jag flydde en gång. Till underbara Funäsdalen, tog en vecka ledigt och åkte iväg 5 dagar. Tog en paus. När allt var skakigt, och det hjälpte. Jag har träffat så många underbara människor, och jag har lärt mig att det jag behöver är mig själv, för att orka hålla fast vid de personerna.
Så även om året avslutas så annorlunda mot vad jag tänkt mig, rakt nere på botten utan ännu en person som betytt mycket så har jag äntligen insett att om jag ska orka allt, hunden, jobbet, mig själv så behöver jag göra små ändringar i livet, och jag är på god väg med gym flera gånger i veckan, och saker jag vet att jag måste och kommer klara av att ta tag i, det hade jag nog inte insett i början av året. Så jag är klar med 2017 nu, och redo för 2018.
❤❤
