Nu vänder jag mig hit igen, för att få ur mig mina tankar. Det är sån jag är, skriftlig. Ska jag förklara hur jag känner mig muntligt, blir det alltid ett trevande efter rätt ord, eller ett kvävande nervöst skratt. Jag vet inte vad det beror på, konflikträdsla? Eller bara en osäkerhet. Kommer personen lyssna, eller bara vifta bort det, säga åt mig att rycka upp mig?
Jag lärde mig mycket det föregågna året, att jag inte längre är samma person. Jag vill, och jag har förändrats. Jag har växt på mig. Jag har ändrat mitt sätt att hantera saker, att vara.
Men nu känner jag mig svag igen. Under 2017 hade jag ingen panikångest, och det gjorde mig så glad. För några veckor sedan kom det tillbaka med full kraft, när jag satt ensam i soffan. Utan någon speciell anledning.
På krogen var den tillbaka igen, då var allt somvanligt. Det var för mycket folk och jag kände mig kvävd. Jag kände mig sådär liten, trängd. Som att jag stod ensam, trots att mina vänner pratade med mig.
Jag önskar verkligen att jag kunde se förbi saker som får mig att känna mig osäker, som att jag inte duger. Att jag bara kunde tänka Äsch, jag är verkligen tillräckligt bra för den här personen. Hela tiden. Men tillslut tar min övertänkar-hjärna över och det går inte längre. Jag ser bakom orden, och börjar ifrågasätta om jag är så bra som jag måste vara. I ett moln av tankar vet jag inte längre om det stämmer. Jag vill stå rakryggad och tänka att Det är jag verkligen, men jag får inte. Tankarna tar över, de negativa tankarna, att jag måste bli bättre. Rädslan tar över.